svelg

551

sverð

munnum (jfr hele sammenhængen) Pdr 17; om ilden, sluge, fortære, (eldr) svalg hús Sturl 4, 9, (eldr) knátti s. vilja byrgi Yt 4, (eldr) svalg hræ Yt 29; — sluge, lukke inde, iugtanni leygs svelgr en etr eigi lið SnE II 194, Eljúðnir vann solginn Baldr Mhkv 9; — part. solginn, forslugen, hungrig, grådig (jfr senisl. solginn í e-ð) lætr sem s. séi Håvm 33, s. manna dolgr Haustl 16.

svelgja, (-ða, -ðr), sluge, ormr s-ðiz, blev slugt, Gd p 62.

svelgr, m, 1) egl. 'sluger', malström, Pul IV u 1. — 2) sværd, Pul IV 19. — Jfr hleif-, Hræ-, hvél-.

svelja, (svalða, svaliðr), være kølig, Blóðughadda svelr Pul III 4, húfar svplðu Ht 35, (upersonl?) segl svalði GSvert 7 (v. 1. til sýlði).

svell, n, is (især om isflade, enten på sø, eller hvor vand risler over og fryser), Ekúl 2; i kenninger, for sølv (jfr SnE I 402): s. handar (et sølvkar) brast í þrjú EG ils 1, 27, jfr Anon (XII) C 40, s. dal-nauðar Bjark 5, s. greipar Stridk, — for sværd; s. dreyra VGl 10, sårs s. Osvinf, s. folks ESk 7, 5, s. sigrborðs Eviðs 6 (ved rettelse), s. sóknhattar (jfr svellrjóðr) Sindr 5; s. fetla Eyv Lv 7, s. fetils Hfl 8, bremja s. Obreid 2, Porm 2, 6. Jfr alm-, arm-, bóg-, folk-, gný-, gunn-, hjalm-, ram-.

/. svella, (svall, sollinn), 1) svulme, hovne, om havet, sær svellr, svall Frþ I 3, ESk 13, 13, sollinn ægir, sær Krm 2. 3, sollin fjoll á sæ GrHj 1, sollit haf Valg 11, éli sollinn Pfagr 8, overført på skibet, húfr svall Rst 14 (blev oversprøjtet), hrimi sollinn, om skibet, overiset, Am 3, 6; hjprtu sollin blóði Gudr II 41, hræ sollin Rst 17; part. sollinn, opsvulmet o: gennemtrukket af (hav)vand, sollin skeið PjódA 3, 8; om sår og legeme, undir s. Sigsk 71, sollin sór PormÓl 2, 2, ben sullu Hl 21 a. 37 b, sollit hold PKolb 3, 12, kverkr s-i Grett 2, 3, sollin rif Anon (X) II B 8, bpll sveigs nam at s., svulme op, EGils 1, 36. — 2) svulme, i figurlig betydning, om sindsstemning, móðr svall Haustl 14, Eyv Lv 6, heipt svall i Hogna Rdr 10, sonum minum mun s. (j: móðr, hugr) Krm 27, ofrhugi svellr jofrum Halli 4, hugr svellr í brjósti Herv

II  7, hugþrútit hjarta svellr ESk 12, 7, jfr sollinn bergjarls brúðar vindr Anon (X)

III  A 1, sutir sullu Sol 38, sorg svall móður EGils 1, 32, om personen selv, þrútnar, svellr (om djævelen), LU 15; — om kamp og ufred, tage til, blive stærk, gunnr svall Korm 1, 4, Pjsk Lv 2 (ved rettelse), ógn svall ESk 6, 54, svarmr svellr Anon (XIII) B 7; synð svall Sól 5, — forvansket er sollin Háv 5.

2. svella, (-da, -dr), lade svulme, part. aet., randar andvpku s-endr, de som lader kampen svulme, krigere, Obreid 2; — sveldr af harmi Mv I 22; svelt burfti hún (fordi hun svulmede op) belti, hun

måtte udvide sit bælte, EGils 1, 36; — sveldr húfr, enten overspröjtet eller gennemtrukket med søvand (snarest dette; jfr 1. svella), HSn 2, 1; — sveld herboð, med hensyn til den strænge befaling om meget mandskab der skulde samles, Sturl 3, 12.

svellir, m, som lader svulme, s. imu, kriger, Gyd 4; sóknvallar s., d. s. (jfr sóknvollr), Ht 61. Jfr ógn-, róg-, þrym-.

svellrjóðr, m, 'is-rødfarver', sóknhattar s., som rødner hjælmens is (sværdet), Sindr 5.

svellvífaðr, adj, is-beklædt, s-ar S61-undir Frþ I 3.

1.  svelta, (svalt, soltinn), 1) sulte, s. hungri heill Lok 62, hrafnar sultu Eg Lv 11, hrafn né svalta Ott 3, 11, allir s. Merl 17.— 2) dø, Sigsk 6. 11. 47. 50. 65, Gudr II 3, Oddrgr 15, Akv 43, Hamd 7, verða soltinn Brot 5, láta s-ask Oddrgr 19, láta annan s. Ragn IV 1; — bÃ¥s sat soltin Gudr II 11 mÃ¥ betyde: 'da hun sad døden nær, døende'.

2.  svelta, (-ta, -tr), lade sulte, Haraldr s-ir mik SnH 2, 3, s. e-n dreyra Harkv 13, lade sulte ihjæl, s-tir systrungu Am 57.

sverð, n, sværd, s. s-a Hfr Lv 11, leggja s-i ísldr 8, reka e-s s-i St 8, kljúfa með s-i Hfr 3, 6, njóta s-s Fåfn 29, keyra hest s-i Brot (FJs udg) 2, bregða s-i Rþ 35, brugðit s. ísldr 10, togit s. Hak 9, Ht 58 (egna tognu s-i), rjóða s. HHj 34; deyfa s. ok sefa Sigrdr 27, s. bitr Hhund II 33, Rst 17, s. bitr e-n, e-t HHj 38, Hak 5, Hfr 3, 15, s. grenjar Pjsk Lv 2, sól skínn af s-i Vsp 52, s. á linda Vpl 18, silfrvafið s. Harkv 19, hdj s., lange sværd, Krm 21, hvast s. Grip 15, Akv 19, sárbeitt s. Hamd 8, slætt s. Fåfn 30, valskt, volsk, s. Oddrgr 18, Sigv 1, 6, Harkv 8, svartskyggð s. Gldr 7, blóðugt s. Eirm 6; — ó fellr spxum ok s-um, strömmer fuld af, Vsp 36; — taka við s-i e-s, blive ens hånd-gangne mand, Sigv 13, 3. — I kenninger, for kriger: s-a deilir Oddrgr 33, Akv 36, s-s liðhati, som ikke ønsker at kæmpe med sværd, Pdr 11, s-a Freyr tsldr 10, — for kamp: s-a snót, egl Hild, Hfr 3, 18, s-a vindr Hfr 3, 17, s-a gustr Krm 15, s-a hríð Sigv 2, 5, s-s él tsldr 12, (s-s) svipr Hást 1, jfr Hfr Lv 11, s-a svipun Reg 19. 20, s-a samtog Krm 23, s-a leikr Krm 22, jfr tsldr 17, s-a brak VGl 6, s-a brima tsldr 6, s-a songr Jorns 28, jfr Vell 19, s-a flaumr Rdr 3, sannyrði s-a (jfr sammenhængen) Hfr 1, 3, — for skjold: s-a nes Hak 7, — for blod: s-a sverrifjprðr Vell 8; -^ for tunge (jfr SnE I 540): s. góma Ht 85; — s. suta, sårende bekymringer, LU 56. — Det mandlige lem, Grett 2, 10 (jfr sverðlítill). — Jfr hlemrni-.

sverða, (-aða, -aðr), såre med sværd, gerði s. mik Drv (XI) 2.

sverdalfr, m, 'sværd-alv\ kriger, Hal 14, Ingj 1, 3.