pl. 1. nú's sunr komenn til sala þinna sás vit vættom af vege ÍQngom Hym 11*; 2) etw. erwarten, auf etw. hoffen: part. prt. n. sg. aee. nú þat varf) es ek vætt i[efe, at þú'st komenn, niQgr! til minna sala Fj 49*; 3) jmd (ehm) etw. (ehs) in aussieht stellen, ankündigen: prt. ind. sg. 3. Grimhildr greip vif> orf>e es burom sinom bQlva vætte ok mQgom sinom meina stórra Gþr II 332; 4) unpers. erwarten, ahnen: prs. ind. sg. 3. þess vænter mik (edas ahnt mir, das erwarte ich'), at þér myne Qgn af uxa auþfeng vesa Hym 183.
vaérr, adj. (norw. vær) zum aufenthalt geeignet, behaglich: n. sg. dat. vQrf>r goþa drekr i væro ranne glaþr enn góþa mj<?þ Grm 13*.
Compositum: q1-værr.
væta (tt; norw. feer. aschwed. væta, dän. væde; ags. wætan) nass machen: inf. harm ljótan mér þykker i f>vi at vaf>a of vágenn til f>in ok væta Qgor minn Hrbl 29.
ví§t-ke, n. (vgl. aschwed. ikki vættæ, adän. ækki væt; got. ni waiht, alts. ahd. néo-wiht, ags. ná-wuht, né-wuht, náht, nóh't) nichts: nom. hrise vex ok hQvo grase vegr es vætke trøf>r Hqv 1181, mont vist vita at vætke lýgr Grp 253; gen. vas þeim (Qsom) vætterges (vettugis H) vant or golle Vsp 82 (Noreen2, § 325,2), maf>r es auf>ogr, annarr óauþogr, skylet þann vætkes vå Hqv 74*; dat. orþ kvaþ hitt HQgne . . varr at vettoge es varf> at reyna Am 372; acc. veita maþr hinns vætke veit, f>ot hann mæle til mart Hqv 276, vgl. 74*, hafþak þess vætke vifs Hqv 101*, dreymþe drótláta (Kostbero), dulþe þess vætke Am IO3; (adv.) nicht: vilder of valt vægja en vætke halda Am 958.
1. vætr, f. (als zweites glied von com-positis vitr, vitr, vetr; norw. vett, vitt, feer. vættur, aschwed. væter, vætter; got. waihts, alts. ahd. wiht, ags. wiht, wyht) 1) lebendes wesen weiblichen geschlechts, bes. von übermenschlicher art: sg. nom. vas sú ein vætr es barg Qþlings skipom eþa fóro þær fleire saman? HHv 2 7*} annarr hét Agnarr . . es vætr enge vilde þiggja Sd 4 pr 6; pl. nom. ero .. vætter allar frá Yilmeiþe Hdl 352 U, svá hjalpe þér hollar vætter, Frigg ok Freyja ok fleire goþ, sem þú felder mér får af hQndom!
Od 81; 2) erbärmliches geschöpf, wicht: sg.nom. VQn sé su vætr vers ok barna, es þik, Guþi-ún! gráts of beidde Gpr 1222; voc. þege þú, rQg vætr! Ls 57* 59* 61* 5 63*; gen. armrar vættar (Brynhildar) GþrI21*; 3) ding: pl. gen. heima alla nio hefk of faret ok vitat vætna hvat Alv 8 b4 (nur in papierhss.).
Composita: væt - ke; ey - vit, hot - vetna; 10 al-vitr, folk-vitr, hjalm-vitr, sár-vítr.
2. vs§tr, n. 1) nichts: nom. køm§k þá vætr, ef f)á kvam Fj22*, sér vætr fyr f)vi Grp 39*, vætr munde manna und 15 miþgarþe , es gäbe keine menschen mehr' Hrbl 68, vætr es f>at manna, es knege á Menglaþar svQSom arme sofa Fj 42*; acc. hyggsk vætr hvatr fyrer Ls 15*, át vætr Freyja åtta nQttom ßrk263,(Gjúk-20 ungar) bugþo vætr véla Am 52, fannkak i hug heilom hjóna vætr (tkeinen von den gåtten') sif>an Am 90*; (adv.) nicht: svaf vætr Freyja åtta nQttom ßrk 28 *, ek vætr hQnom (Vølunde) vinna kunnak, ek 25 vætr hQnom vinna máttak Vkv 43*,G; 2) irgend etwas: acc. né møle svå mær bergrisa, ef vissem vit vætr til hennar (?) Ort 10*. — Ursprl. identisch mit dem vor.
*víéþa (dd; norw. væda, alts. wådian, 30 ags. wædian, ahd. wåten) kleiden: part. prt. m. sg. nom. þvegenn ok metr ríf>e maþr þinge at, þót hann sét vædr til vel Hqv 612.
1. v6, f. (norw. vaa; alts. wé, n., ags. 35 wéa, m., ahd. wéwo, m., wéwa, f., wé, n.;
vgl. jedoch auch 0. v. Friesen, Bidrag s.9fg.) schade, Unglück: sg.nom. þat's vq litel (tdas ist ein kleines Unglück, das hat wenig %u bedeuten'), f)ót sér vers fae 40 varþer, hóss ef>a hvárs Ls 33*, þat's litel vq, þót lúf>r þrume HHII4*; acc. Frigg of grét i FensQlom vq Yalhallar Vsp 34*, hvat skalt vitja, vq alande! .. husa minna? Hir 2*EF, vakþer vq mikla, es vått brøfjr 45 mina Am 75*.
Composita: vá-lítell, vá-lyndr, vá-skapaþr, vá-stigr.
2. vq, f. (älter vrQ; norw. raa, aschwed. adän. vra) winkel, ecke: sg. dat. ósnotr
50 maþr þykkesk alt vita, ef hann á sér i vq vero Hqv 262, kvqþo viþ kalkar i vq Sg 29*.
v<$foþr, m. (der waberer', poet. be-xeichnung des windes: sg. nom. vindr